Idag är det julafton och det har de senaste 2 åren blivit en väldigt speciell högtid för mig.
Jag var aldrig den som gillade julafton,jag gillade aldrig att umgås med släkt och familj mer än nödvändigt. Men nu när jag inte bor här längre så är det nästan det bästa på året, att få komma hem till min familj,träffa kusinerna och bara umgås med varandra. Jag tycker att familjen är väldigt underskattad, och ni som säger "Jag skulle göra allt för att bo själv osvosv",ni förstår inte,ni gör inte det faktiskt.Jag trodde det skulle vara skitparty att bo själv,vilket det självklart är ibland, men det var bara kul de första månaderna tills jag började inse hur mycket en familj faktisk betyder för en,oavsett om man bråkar eller inte.Jag valde att flytta hemifrån just pågrund av att jag inte stod ut med min familj, jag och min mamma bråkade varje dag, och det var inte "Ställ in disken efter dig-bråk" utan det var riktiga bråk.

 

Jag saknar min familj och mitt liv här i Borlänge otroligt mycket, jag vet inte hur ofta jag ligger vaken halva nätterna och gråter av hemlängtan och känner mig ensammast i världen, och det är inte på grund av någon, men utan familj är jag verkligen ingen och jag känner att jag går vilse i mig själv och glömmer bort vem jag är ibland. Jag älskar mina kompisar och min pojkvän i Norrköping, men det fattas en väldigt stor del av mig och jag känner mig bara så himla ensam ibland. Jag har funderat mycket på att flytta tillbaka hit, men jag är ganska säker på att jag skulle ångra det.

Jag har kärleken i mitt liv i Norrköping och världens bästa skola där, men resten av mitt liv är fortfarande kvar här.
Jag hatar att åka hem från skolan, jag vill inte åka hem, om man ens kan kalla det hem. Jag hatar att höra folk på spårvagnen snacka med/om sina föräldrar, eller höra folk i skolan prata om vad det blir för mat när dom kommer hem osv. Jag kommer hem till ingenting, en tyst lägenhet, jag har inte ens en morsa att bråka med, jag saknar till och med det, jag har ingen pappa som kan hjälpa mig med plugget och jag har inget hus fullt av kärlek att komma hem till. Jag vill bara känna att jag tillhör något.

Här i Borlänge har jag så mycket kompisar att jag skulle kunna umgås med olika varje dag i veckor, jag har dansstudion här som föralltid kommer att vara mitt andra hem och jag känner att jag hör hemma här på något sätt, jag känner mig behövd och uppskattad. (Och det är inte så att jag inte känner mig uppskattad av min nära i Norrköping,men jag har bara kommit nära med 2 stycken hittils,vilket gör att det blir ganska tomt emellan åt)

Det jag vill få ut av det här är; uppskatta din familj och dina vänner, även dom du ser varje dag. Det är något som jag ångrar att jag inte gjorde när jag bodde här, men jag har förändrats väldigt mycket sen jag flyttade som tur är.Och så vill jag bara skänka en tanke till farfar och Lisas pappa som båda kämpar i cancer..♥ Ni är så himla starka Lisa,massa styrkekramar till er! ♥