Imorse fick jag ett samtal om att farfar hade somnat in lugnt och fridfullt på sjukhuset.
Jag är extremt dåligt på att hantera sånt här,jag gillar inte att folk tycker synd om mig eller hur man ska förklara,jag vill inte visa mig svag, och därför brukar jag ofta bara ignorera det som hänt och försöka att inte tänka på det. Jag gillar inte att prata om det eller berätta för folk vad som hänt,allt känns ju mycket jobbigare då..Och det är i såna situationer jag bryter ihop. Om jag har tankarna på annat och har roligt så känns ju allt okej, och det är därför jag undviker att berätta och prata om det. Men jag känner ändå en viss skyldighet att vissa borde veta hur det ligger till,som nu t.ex, att farfar har lämnat oss,så då skirver jag något om det på sociala medier för det känns så mycket enklare att skriva det där.Vissa kanske tror att jag gör det för uppmärksamhet,som många gör. Men jag skulle aldrig någonsin utnyttja någons död för uppmärksamhet,aldrig. Man skulle kunna säga att jag helt enkelt är för svag för att visa mig svag,för jag vill ju inte att dom ska tycka synd om mig,det är farfar,pappa,Stefan och Nette det är synd om och alla andra som stod så mycket närmare. Detta är så himla komplicerat...Jag kan ju inte hålla tyst om det? Det är ändå min farfar som jag har känt i hela mitt liv. Men jag hatar att gråta inför folk, liksom vara ledsen på riktigt.

Ville bara skriva av mig för jag känner mig så.....skyldig? Jag vet inte.

Jag hoppas bara att farfar var nöjd med sitt liv innan och han göra allt han ville♥

Och det är så hemskt att både han och farmfor dog i samma sjukdom,pga att de rökte. Önskar att alla kunde inse att även om rökningen inte påverkar er nu,så gör det det i framtiden. Jag har sett både farmor och farfar gå igenom lungcancer, och det är inte en trevlig upplevelse...